Utmaning 314-något modigt!

För mig är att vara modig att göra något som man är rädd för. Jag tycker verkligen inte om att vara rädd och brukar, in i det längsta, undvika saker som gör mig rädd. Det kallar jag flykt. För mig har flykten varit min räddning. Men det går inte att fly sig igenom ett helt liv, enligt mig. Därför har jag bestämt mig för att förändra det jag kan för att få ett mer närvarande och gladare liv.

Men det kräver mod. Ibland känner jag att jag tappar modet att känna känslor som jag flytt ifrån. Jobbiga känslor men framför allt sorgliga känslor.

Det är modigt av mig att våga vara den jag är och att våga förändra det jag kan.
Det är modigt av mig att se mina fel och brister.
Det är modigt av mig att vara ärlig mot mig och andra.
Det är modigt av mig att våga stanna kvar i nuet och känna efter.
Det är modigt av mig att hämta hjälp med mitt känslomässiga kaos som lever inom mig.

Listan kan bli lång, jag är riktigt modig faktiskt, ibland. Inte alltid.

Jag är rädd för känslor som sorg och förtvivlan, andras ilska och hat, och en viss typ av kärlek för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Men jag lär mig. Jag är på god väg. När jag känner att modet sviktar vet jag varför, bara det gör att jag klarar av det jag är rädd för.

Det är jobbigt!

För tillfället har jag så jäkla mycket att tänka på. Jag mår inte riktigt bra och det stör mig jättemycket. Jag önskar att det kan lugna ner sig snart för jag är inte mig själv riktigt. Skulle så gärna vilja skriva mer i min blogg men det tar emot av någon konstig anledning.

Det som stör mig mest just nu är min missbrukspersonlighet och att jag är ett vuxet barn. Det har hänt lite saker den senaste tiden som har gjort det så påtagligt. Jag blir nästan som förlamad. Det är jobbigt!