Utmaning 314-något modigt!

För mig är att vara modig att göra något som man är rädd för. Jag tycker verkligen inte om att vara rädd och brukar, in i det längsta, undvika saker som gör mig rädd. Det kallar jag flykt. För mig har flykten varit min räddning. Men det går inte att fly sig igenom ett helt liv, enligt mig. Därför har jag bestämt mig för att förändra det jag kan för att få ett mer närvarande och gladare liv.

Men det kräver mod. Ibland känner jag att jag tappar modet att känna känslor som jag flytt ifrån. Jobbiga känslor men framför allt sorgliga känslor.

Det är modigt av mig att våga vara den jag är och att våga förändra det jag kan.
Det är modigt av mig att se mina fel och brister.
Det är modigt av mig att vara ärlig mot mig och andra.
Det är modigt av mig att våga stanna kvar i nuet och känna efter.
Det är modigt av mig att hämta hjälp med mitt känslomässiga kaos som lever inom mig.

Listan kan bli lång, jag är riktigt modig faktiskt, ibland. Inte alltid.

Jag är rädd för känslor som sorg och förtvivlan, andras ilska och hat, och en viss typ av kärlek för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Men jag lär mig. Jag är på god väg. När jag känner att modet sviktar vet jag varför, bara det gör att jag klarar av det jag är rädd för.

Det är jobbigt!

För tillfället har jag så jäkla mycket att tänka på. Jag mår inte riktigt bra och det stör mig jättemycket. Jag önskar att det kan lugna ner sig snart för jag är inte mig själv riktigt. Skulle så gärna vilja skriva mer i min blogg men det tar emot av någon konstig anledning.

Det som stör mig mest just nu är min missbrukspersonlighet och att jag är ett vuxet barn. Det har hänt lite saker den senaste tiden som har gjort det så påtagligt. Jag blir nästan som förlamad. Det är jobbigt!

Sinnesro?

Jag känner ingen sinnesro för tillfället. Jag har varit sjuk och sen blev min dotter sjuk. Med andra ord har jag inte varit på möte (acoa) eller varit särskilt snäll mot mig själv de senaste dagarna. Det är jobbigt för jag vet så mycket väl vad jag ska göra för att må bra men inte ens det har jag orkat.

Vi får se hur det känns imorgon men jag ska göra vad jag kan för att dagen ska bli bra! Livet börjar ju efter 30...var det någon som sa. (Funderar lite på vad jag har varit i för liv fram till idag?)

Sov Gott!

Utmaning 293-om superhjälteegenskaper!

Jag har funderat på denna utmaning hela dagen för jag har riktigt svårt för att komma på något bra att skriva. Det är min födelsedag idag. Jag har fyllt trettio år. Helt otroligt! Jag tycker inte att jag är gammal eller så det är mer så att jag har kommit på att jag inte kommer att leva för evigt och jag kommer att behöva lämna min dotter, för gott. Det har jag svårt för att förstå och ta in.

Naturens gång känns inte naturlig för mig. Jag vill absolut inte att hon ska gå bort före mig men jag vill inte gå bort före henne heller. Jobbigt!

I detta läget hade det varit bra med superhjälteegenskaper...jag hade gärna "stannat kvar" för alltid, gärna osynlig, det hade nog varit häftigt.

Om jag tänker på superhjältar så blir det på dom jag ser på min dotters animerade filmer och vissa egenskaper hade varit kul att ha.

Men om jag ska va lite allvarlig och tänka på mig själv som superhjälte så finns det nog en härlig sådan i mig. Det finns det nog i alla. Mina egenskaper har gjort mig till den jag är idag. Jag tror att jag har räddat mig själv många gånger, med hjälp av andra.

Det finns dagar då jag bara är tacksam över att jag överlevt-dom dagarna är få nu för tiden- men då har jag lyckats ta mig igenom dagen, kanske, med hjälp av min hjälteegenskap.

Dom dagarna som är glada och lätta att ta mig igenom beror kanske också på min hjälteegenskap.

Jag vet inte men jag tror på att jag har en högre kraft som hjälper mig till ett härligare liv.

Superhjälteegenkap eller ej? Det kvittar...

Utmaning 290-om respekt!

I ett tal på hennes systers bröllop fick hon höra tre ord som fick henne att tänka efter. Tre ord som kom att förbli grunden i många handlingar framöver. Ord som ofta skulle få henne att stanna upp, tänka en gång till, känna en gång till och handla sen.

Beundran. Respekt. Tillit.

För att en relation/ett äktenskap ska fungera menade talaren att det handlar om att ge och få. Alla tre orden, inte ett eller två, utan alla tre.

Hon rös i hela kroppen. Det var så rätt. Allt föll på plats. Hon förstod.

Hennes nya kärlek var inte där. Hon saknade honom. Allt var så vansinnigt vackert och romantiskt på bröllop. Hon drömde om ett eget, minst lika vackert, bröllop. Med honom.

Hon kunde inte släppa orden. Fanns detta mellan dom? Beundrar han henne? Respekterar han henne? Har han tillit till henne? Ja, det var hon ganska säker på.

Värre var det tvärtom. Hon var tvungen att fundera. Jo, det var nog så att hon hade alla tre orden för honom. Det som hon tvekade lite på var tilliten. Men det var förmodligen för att hon inte vågade annat.

Hur kunde det vara så att den hon älskade och ville leva med, älskade henne tillbaka? Det var overkligt. Hon vågade inte riktigt lita på att det var sant. Ofta var hon rädd för att han skulle hitta en annan kvinna som skulle vara bättre än henne. Eller att han helt enkelt skulle komma på henne med att vara en bluff.

Därför kunde hon inte lita på honom fullt ut. Men vems var problemet? Hans eller hennes? Det var hennes såklart, men det blev bådas.

Beundran. Respekt. Tillit.

Tre ord att ge och få. Ge till den/dom man älskar och få från den/dom man älskar. Egentligen från alla man har en slags relation med.

Men framför allt-från Dig själv!

Utmaning 289-om att slå!

Hans ord slog henne som ett hårt slag rakt in i hjärtat. Det var som om han laddat och siktat ett slag rakt in i hennes själ. Det gjorde så ont.

Han skulle lämna henne. Han ville inte men han kände sig tvungen. Yttre omständigheter gjorde att deras förhållande aldrig skulle hålla i längden. Han hade bestämt sig. Hon kunde inte göra något åt det.

Men det gjorde så ont.

Det var verkligen ett hårt slag mot hennes allra innersta. Hon blev yr. Hon fattade ingenting.

Hennes ben bar inte längre. Hon lade sig ner på marken, skruvade sig i ångest. Han tog henne i sin famn. Bad om ursäkt för att han gjort henne illa. Han pratade med henne hela tiden, det hörde hon, men vad han sa har hon ingen aning om.

Det gjorde så jäkla ont.

Hon hade aldrig älskat någon som hon älskade honom. Han älskade henne minst lika mycket. Det här kunde inte hända. Hon fick inte låta det hända.

Vad hade hon gjort för fel? Hon kunde göra vad som helst för att rätta till det. Var hon inte tillräckligt snygg? Var hon inte tillräckligt snäll? Pratade hon för mycket? Var hon tråkig?

Slaget gjorde henne psykiskt förlamad.

Han lämnade henne den kvällen. Med ett sönderslaget hjärta. En krossad själ.

Det gjorde vansinnigt ont!

Tiden stämmer inte!

Klockslagen för inläggen stämmer inte med verkligheten... Konstigt! Ska kolla runt och se om det är något jag missat!